underpseudonym

Det finns så många sätt jag bär med mig min mamma på. På armen, i hjärtat, i tankar och i minnet. Och förstås, varje gång jag äter eller bakar bröd, så färskt att det ryker och nästan smälter samman i munnen.

När jag var liten var jag ett morgonbarn, att sova längre än till halv sju på helgerna fanns inte på världskartan. Mina bröder var, till min stora välsignelse, raka motsatsen och min pappa likaså. Men mamma, hon stod där i köket varje dag när jag vaknade. Oftast hade hon varit uppe sedan fem och bakat, plockat i huset, lagat sylt, saft, spektakel och ätit frukost i ensamhet med morgontidningen och med en stor kopp kanel-te i händerna. När jag vaknade och klev in i köket, vid samma tidspunkt varje helg, stod frukosten framme. Ett stort glas mjölk stod redan och väntade, nybakta tekakor med apelsinmarmelad och ost på and in the center of it all - mamma med det största av leenden och med mjöl på kinderna. Vi skrattade, åt bullkanterna som var för fula för att gräddas och bakade i några timmar innan resten av huset vaknade. Det var den viktigaste tiden vi hade tillsammans när jag var liten och den jag uppskattade allra mest.

Vissa dagar står jag inte ut med att baka eller ens tänka tanken på att köpa nybakat bröd. Att vakna ensam i lägenheten och ställa sig för att baka bröd som aldrig någonsin blir så gott som det brukade bli, utan mamma, blir aldrig så attraktivt. Det är en sån där grej jag saknar så mycket med mamma - de tidiga morgnarna, bara hon och jag och mjöl i håret, taket och näsan. Men det är med glädje jag ser tillbaka på det - för det är precis vad jag ska göra med mina ungar när det beger sig. Alltid med en bild på mamma - på väggen, i taket, på armen - så att hon kan le och tänka hur rätt hon gjorde med allt.

De sista månaderna har jag insett att livet är så värdefullt för att det är så sårbart. Det är sårbarheten som får oss att gå upp på morgonen, för vi vill att varje dag ska vara så bra vi någonsin kan åstadkomma, eftersom man aldrig vet hur många man har kvar. Det är sårbarheten som får oss att kasta oss huvudlöst in i en relation, ut på en resa eller vad som helst som är viktigt. Om allting vore stabilt skulle det inte finnas något att kämpa för - men vi skapar vår egen lycka, tillsammans med de man älskar, för man vill varje dag visa att man älskar.

Det kan låta som en negativ livssyn - att man motiveras av att allting när som helst kan ta slut. Det finns självklart så mycket mer som motiverar - kärlek, glädje, mening, lust, passion, dygd - men det är sårbarheten som gör det hela så vackert. När Anna hoppade på båten i Halong Bay gjorde hon det kanske av sårbarhet - hon ville uppleva den sydkinesiska paradiskusten innan det var för sent.

Allt kan ta slut på ett ögonblicks sekund. Varje steg vi tar är sårbart, varje gång vi öppnar oss för någon lämnar vi oss sårbara, varje gång man vågar leva lever man i sårbarhet. Det är det som gör livet värt allt besvär.

Älskade storebror som jag alltid sett upp till, som på ett sätt blev vuxen alldeles för tidigt. Hans son och sambo är hans välsignelser och det är kanske det mest fantastiska man kan leva med, men för mig som bror finns det stunder som det är påfrestande. Han är pappa varje timme, varje minut, varje dag och ibland vill jag bara skaka honom ur den bubblan och få honom bara för mig själv.

Därför är nog konserten den bästa jag varit på. Visst, bandet var otroligt samspelt, fiolen löp som en röd tråd på det vackraste av sätt igenom hela spelningen och sångaren var så underbart lik en vän jag saknar. Det var så jag upptäckte ett av mina favoritband och ända sedan dess har bandet i fråga haft en betydande del i mitt musiklyssnande.

Men det var inte det viktiga. Det är inte essensen från den kvällen. Jag och min storebror, min älskade storebror, som jag alltid sett upp till - drack lite öl hemma i hans lägenhet innan vi cyklade iväg mot det som blev Våran kväll. En ljummen majkväll igenom Köpenhamn, förväntansfulla och samtidigt lite spänt nervösa, vi är ju inte vana vid att umgås på det sättet. Vi köpte varannan öl igenom hela kvällen, en arm över varandras axlar och många skratt, busvisslingar och applåder.

När bandet slutade spela sa Alfred att det var helt otroligt bra och jag sa att det var den bästa konserten jag någonsin sett. "Seriöst?", frågade han och jag bara nickade. Fortsatte prata lyriskt i ett par minuter, vi drack en varsin öl vid våra cyklar. Gladfulla och glada. Alfred sa åt mig att stanna där jag var, han rusade iväg i bästa maraton-manér och kom ett par minuter senare tillbaka med ännu en varsin öl och en bandtröja till mig. Vi kramade om varandra innan vi cyklade hem och vi kramade om varandra när vi kom hem.

Jag somnade med ett stort och otroligt lyckligt leende på mina läppar, kanske närmare Alfred än någonsin tidigare.

Alla har nog någongång känt såhär, även fast det nog är få som vågar göra det. I ett ögonblick av totalt självtvivel och ett kolossalt behov av närhet degraderar man sig till att vara den människan som desperat ber om det - med sina nakna ord och ingenting annat. Degradera är kanske ett starkt ord, man visar åtminstone upp sig själv i sitt allra mest sårbara. Naken, rädd, ensam. Trött, ledsen, uppgiven. Att drömma om kärlek så innerligt att man ber om att få det är lika vackert som det är sorgligt. Att inte ta någonting här i världen för givet är bra, men att tvivla så starkt på sig själv är egentligen bara fruktansvärt.

Ray ber om att få stanna hos dig inatt och även om jag aldrig gjort det i samma sårbara kan jag känna igen mig. Ray vill veta om han duger och isåfall; vad han duger till. Det är så överväldigande sorgligt och vackert gjort.

Det är en låt som jag alltid kommer förknippa med en period i Oslo - en lycklig period där låtens syfte enbart var att vara vacker.