underpseudonym

Alla har nog någongång känt såhär, även fast det nog är få som vågar göra det. I ett ögonblick av totalt självtvivel och ett kolossalt behov av närhet degraderar man sig till att vara den människan som desperat ber om det - med sina nakna ord och ingenting annat. Degradera är kanske ett starkt ord, man visar åtminstone upp sig själv i sitt allra mest sårbara. Naken, rädd, ensam. Trött, ledsen, uppgiven. Att drömma om kärlek så innerligt att man ber om att få det är lika vackert som det är sorgligt. Att inte ta någonting här i världen för givet är bra, men att tvivla så starkt på sig själv är egentligen bara fruktansvärt.

Ray ber om att få stanna hos dig inatt och även om jag aldrig gjort det i samma sårbara kan jag känna igen mig. Ray vill veta om han duger och isåfall; vad han duger till. Det är så överväldigande sorgligt och vackert gjort.

Det är en låt som jag alltid kommer förknippa med en period i Oslo - en lycklig period där låtens syfte enbart var att vara vacker.