Jag älskar nybakat bröd
Det finns så många sätt jag bär med mig min mamma på. På armen, i hjärtat, i tankar och i minnet. Och förstås, varje gång jag äter eller bakar bröd, så färskt att det ryker och nästan smälter samman i munnen.
När jag var liten var jag ett morgonbarn, att sova längre än till halv sju på helgerna fanns inte på världskartan. Mina bröder var, till min stora välsignelse, raka motsatsen och min pappa likaså. Men mamma, hon stod där i köket varje dag när jag vaknade. Oftast hade hon varit uppe sedan fem och bakat, plockat i huset, lagat sylt, saft, spektakel och ätit frukost i ensamhet med morgontidningen och med en stor kopp kanel-te i händerna. När jag vaknade och klev in i köket, vid samma tidspunkt varje helg, stod frukosten framme. Ett stort glas mjölk stod redan och väntade, nybakta tekakor med apelsinmarmelad och ost på and in the center of it all - mamma med det största av leenden och med mjöl på kinderna. Vi skrattade, åt bullkanterna som var för fula för att gräddas och bakade i några timmar innan resten av huset vaknade. Det var den viktigaste tiden vi hade tillsammans när jag var liten och den jag uppskattade allra mest.
Vissa dagar står jag inte ut med att baka eller ens tänka tanken på att köpa nybakat bröd. Att vakna ensam i lägenheten och ställa sig för att baka bröd som aldrig någonsin blir så gott som det brukade bli, utan mamma, blir aldrig så attraktivt. Det är en sån där grej jag saknar så mycket med mamma - de tidiga morgnarna, bara hon och jag och mjöl i håret, taket och näsan. Men det är med glädje jag ser tillbaka på det - för det är precis vad jag ska göra med mina ungar när det beger sig. Alltid med en bild på mamma - på väggen, i taket, på armen - så att hon kan le och tänka hur rätt hon gjorde med allt.
När jag var liten var jag ett morgonbarn, att sova längre än till halv sju på helgerna fanns inte på världskartan. Mina bröder var, till min stora välsignelse, raka motsatsen och min pappa likaså. Men mamma, hon stod där i köket varje dag när jag vaknade. Oftast hade hon varit uppe sedan fem och bakat, plockat i huset, lagat sylt, saft, spektakel och ätit frukost i ensamhet med morgontidningen och med en stor kopp kanel-te i händerna. När jag vaknade och klev in i köket, vid samma tidspunkt varje helg, stod frukosten framme. Ett stort glas mjölk stod redan och väntade, nybakta tekakor med apelsinmarmelad och ost på and in the center of it all - mamma med det största av leenden och med mjöl på kinderna. Vi skrattade, åt bullkanterna som var för fula för att gräddas och bakade i några timmar innan resten av huset vaknade. Det var den viktigaste tiden vi hade tillsammans när jag var liten och den jag uppskattade allra mest.
Vissa dagar står jag inte ut med att baka eller ens tänka tanken på att köpa nybakat bröd. Att vakna ensam i lägenheten och ställa sig för att baka bröd som aldrig någonsin blir så gott som det brukade bli, utan mamma, blir aldrig så attraktivt. Det är en sån där grej jag saknar så mycket med mamma - de tidiga morgnarna, bara hon och jag och mjöl i håret, taket och näsan. Men det är med glädje jag ser tillbaka på det - för det är precis vad jag ska göra med mina ungar när det beger sig. Alltid med en bild på mamma - på väggen, i taket, på armen - så att hon kan le och tänka hur rätt hon gjorde med allt.
Kommentarer
Trackback
