Jag älskar kvällen jag var på Noah & The Whale med min storebror.
Älskade storebror som jag alltid sett upp till, som på ett sätt blev vuxen alldeles för tidigt. Hans son och sambo är hans välsignelser och det är kanske det mest fantastiska man kan leva med, men för mig som bror finns det stunder som det är påfrestande. Han är pappa varje timme, varje minut, varje dag och ibland vill jag bara skaka honom ur den bubblan och få honom bara för mig själv.
Därför är nog konserten den bästa jag varit på. Visst, bandet var otroligt samspelt, fiolen löp som en röd tråd på det vackraste av sätt igenom hela spelningen och sångaren var så underbart lik en vän jag saknar. Det var så jag upptäckte ett av mina favoritband och ända sedan dess har bandet i fråga haft en betydande del i mitt musiklyssnande.
Men det var inte det viktiga. Det är inte essensen från den kvällen. Jag och min storebror, min älskade storebror, som jag alltid sett upp till - drack lite öl hemma i hans lägenhet innan vi cyklade iväg mot det som blev Våran kväll. En ljummen majkväll igenom Köpenhamn, förväntansfulla och samtidigt lite spänt nervösa, vi är ju inte vana vid att umgås på det sättet. Vi köpte varannan öl igenom hela kvällen, en arm över varandras axlar och många skratt, busvisslingar och applåder.
När bandet slutade spela sa Alfred att det var helt otroligt bra och jag sa att det var den bästa konserten jag någonsin sett. "Seriöst?", frågade han och jag bara nickade. Fortsatte prata lyriskt i ett par minuter, vi drack en varsin öl vid våra cyklar. Gladfulla och glada. Alfred sa åt mig att stanna där jag var, han rusade iväg i bästa maraton-manér och kom ett par minuter senare tillbaka med ännu en varsin öl och en bandtröja till mig. Vi kramade om varandra innan vi cyklade hem och vi kramade om varandra när vi kom hem.
Jag somnade med ett stort och otroligt lyckligt leende på mina läppar, kanske närmare Alfred än någonsin tidigare.
Därför är nog konserten den bästa jag varit på. Visst, bandet var otroligt samspelt, fiolen löp som en röd tråd på det vackraste av sätt igenom hela spelningen och sångaren var så underbart lik en vän jag saknar. Det var så jag upptäckte ett av mina favoritband och ända sedan dess har bandet i fråga haft en betydande del i mitt musiklyssnande.
Men det var inte det viktiga. Det är inte essensen från den kvällen. Jag och min storebror, min älskade storebror, som jag alltid sett upp till - drack lite öl hemma i hans lägenhet innan vi cyklade iväg mot det som blev Våran kväll. En ljummen majkväll igenom Köpenhamn, förväntansfulla och samtidigt lite spänt nervösa, vi är ju inte vana vid att umgås på det sättet. Vi köpte varannan öl igenom hela kvällen, en arm över varandras axlar och många skratt, busvisslingar och applåder.
När bandet slutade spela sa Alfred att det var helt otroligt bra och jag sa att det var den bästa konserten jag någonsin sett. "Seriöst?", frågade han och jag bara nickade. Fortsatte prata lyriskt i ett par minuter, vi drack en varsin öl vid våra cyklar. Gladfulla och glada. Alfred sa åt mig att stanna där jag var, han rusade iväg i bästa maraton-manér och kom ett par minuter senare tillbaka med ännu en varsin öl och en bandtröja till mig. Vi kramade om varandra innan vi cyklade hem och vi kramade om varandra när vi kom hem.
Jag somnade med ett stort och otroligt lyckligt leende på mina läppar, kanske närmare Alfred än någonsin tidigare.
Kommentarer
Trackback
